Suomen luonnonsuojeluliitto, Tiedote 5.6.2006

Luonnonsuojeluliitton ympäristöpalkinnot kuukkelitutkijoille
ja metsäsuhdetta kuvanneille valokuvaajille

Suomen luonnonsuojeluliitto myönsi vuoden 2006 ympäristöpalkintonsa Suupohjan kuukkelitutkimukselle sekä Ritva Kovalaiselle ja Sanni Sepolle metsien ja puiden kulttuuriarvojen suojelusta valokuvataiteen keinoin.

Suupohjan kuukkelitutkimuksen aloitti biologian lehtori Nils Fritzén yhdessä Harry Lillandtin kanssa vuonna 1974. Projektissa on värirengastuksen avulla selvitetty kuukkelipopulaatioiden selviämistä lajin levinneisyysalueen reunalla Etelä-Pohjanmaalla. Tutkija Bo-Göran Lillandtin johdolla on sittemmin DNA-tutkimusten avulla selvitetty näiden paikkalintujen sukulaisuussuhteita ja elämää. Projektissa useat henkilöt ovat vuosien varrella tehneet paljon vapaaehtoistyötä. Viime vuoden toukokuusta lähtien Suupohjan kuukkelitutkimusprojekti on ollut osa Helsingin ja Turun yliopistoissa toimivan Evoluutiogenetiikan ja -fysiologian huippuyksikköä.

- Kuukkelin katoaminen Etelä-Suomesta muutaman viime vuosikymmenen aikana kuvaa alueen metsäluonnon tilannetta tällä hetkellä. Toivomme, että myös päätöksentekijät huomioisivat saatavilla olevan runsaan tutkimustiedon metsäluontoa koskevassa päätöksenteossa, Bo-Göran Lillandt toteaa.

Valokuvataiteilijat Ritva Kovalainen ja Sanni Seppo ovat yli vuosikymmenen ajan perehtyneet puihin ja metsiin liittyviin henkisiin ja kulttuurisiin merkityksiin. Puiden kansa -hanke on tuonut suomalaisten tietoisuuteen luonnonuskontomme ja metsäkulttuurimme unohtuneita piirteitä. Uhripuiden, karhunkallohonkien ja pyhien paikkojen kartottaminen ja valokuvaaminen, sekä tämän tutkimuksellisen tiedon yhdistäminen taiteelliseen ilmaisuun tuo erityisellä tavalla henkisen luontosuhteen elämykselliseksi. Laajasti Suomea ja nyt myös ulkomailla kiertävä näyttely sekä kirja ovat koskettaneet monia. Tänä vuonna Puiden kansa -kirjasta ilmestyi uudistettu laitos, sekä englannin ja saksan kieliset laitokset.

- Kohtalomme riippuu siitä, miten hyvin huolehdimme puista, metsistä ja niiden elintilasta. Voimme ajatella vanhoja uhripuita tämän tiedon symbolina. Puut ja metsät –etenkin vanhat – ovat muistutus syvästä ajasta, menneestä ja tulevasta. Ympäristö, jossa vuosisatoja vanhat puut elävät yhtä hitaasti kuin kuolevatkin, on henkisesti korvaamattoman arvokas, Sanni Seppo sanoo.

- Ihminen tarvitsee merkityksiä kantavia ympäristöjä nähdäkseen paremmin oman elämänsä kulun osana historiaa ja suurta elämänvirtaa. Vanhojen puiden kaataminen on, kuten vahojen rakennustenkin purkaminen, henkisen ympäristömme surutonta aavikoittamista, Ritva Kovalainen jatkaa.

Suomen luonnonsuojeluliitto on jakanut Ympäristövuodesta 1980 lähtien ympäristöpalkintonsa tunnustukseksi ympäristömme hyväksi tehdystä työstä. Palkinto jaetaan vuosittain Maailman ympäristöpäivänä 5.6., tänä vuonna Ateneumissa Luonnon lumo –näyttelyssä.

Lisätietoa:
Matti Nieminen, viestintäpäällikkö, p. 050-5642283, matti.nieminen@sll.fi
Bo-Göran Lillandt, p. 040-737 2473, bo-goran.lillandt@utu.fi
Kuukkeli kiikarissa, Suupohjan kuukkelit
Ritva Kovalainen, p.040 5478464, ritva.kovalainen@sci.fi,
Sanni Seppo, p.0500 185609, sanni.seppo@kolumbus.fi
Puiden kansa

Luonnonsuojeluliiton ympäristöpalkintojen saajat.

Lavskriksforskaren Bo-Göran Lillandts tacktal
vid Finlands Naturskyddsförbunds prisutdelningstillfälle
på Ateneums konstmuseum i Helsingfors, på världsmiljödagen 5.6.2006

Översättning av den finskspråkiga originalversionen.

På många orter finner man naturskyddsverksamhetens rötter i natur- och framförallt fågelforskningen. Det är naturligt att de som undersöker och känner till naturen ringer i varningsklockorna när någonting gått på tok. Så var det när miljögifterna hotade rovfågelspopulationerna på 1960-talet, och när Siikalahti och Koijärvi hotades av torrläggningar för jordbruksändamål på 1970-talet. När svavelutsläppen hotade de sydösterbottniska skogarna i början av 1980-talet, stod de lokala fågelskådarna på barrikaderna och försvarade naturens och människans rätt till ren luft. Under den processen började min egen karriär som försvarare av naturen i samarbete med biologilektorn Nils Fritzén, som också startade det sydösterbottniska lavskriksprojektet. Därmed har lavskrikan varit i en central position som naturskyddets maskot i kristinestadstrakten redan i 30 års tid.

När man studerar förteckningen över miljöpriser som Finlands naturskyddsförbund delat ut under årens lopp framgår även denna natur- och fågelforskningsbakgrund tydligt. Passionerade fågelforskare har uppmärksammats upprepade gånger. Bland de mest kända finns Pentti Linkola, Leo Lehtonen och Pertti Saurola. För dem - och många andra pristagare - har informationsspridningen varit en viktig del av forskningen. Utan information finns det inget att informera om, men utan informationsspridning kommer insamlad information inte till någon nytta. Många av dagens forskare - och också de som utvecklar forskningspolitiken - bör ta lärdom av detta. I universitetsvärlden värdesätter man inte för närvarande tillräckligt forskarnas insatser på populärvetenskapens område, eller deltagande i samhällsdebatten. Av denna orsak räcker forskarnas tid inte för sådan viktig verksamhet.

Trots detta har vi i det sydösterbottniska lavskriksforskningsprojektet medvetet strävat till aktiv informationsspridning i hemlandet, vid sidan av forskningsarbetet. Med hjälp av pålitlig information vill vi främja skyddet av de arter som lever i skogarna i södra Finland. När en av den gamla skogens invånare försvinner som en följd av förändringarna i skogsnaturen, är även många andra arter i fara. Den omfattande uppmärksamhet som lavskrikan fått i massmedierna - detta miljöpris medräknat - är en bekräftelse på att informationen om lavskrikans situation förts vidare. Det har varit trevligt att se att det långvariga forskningsarbetet kommit till praktisk nytta för naturskyddsarbetet. Informationen har därmed inte förblivit oanvänd i forskarnas arkiv. Nu väntar vi oss att beslutsfattarna vidtar praktiska åtgärder till fromma för skogsnaturen i södra Finland, med stöd av den vetenskapliga information som finns att tillgå. Vi vill väl inte att den äkta skogsnaturen skall försvinna från södra Finland på samma sätt som den gjort i stora områden i Europa redan för länge sedan?

Det är skäl att betona att lavskriksforskningen i Sydösterbotten är ett resultat av många personers insatser. Det är inte en enskild eller några enskilda personer som nu belönas, utan ett stort antal personer och organisationer som har deltagit i den omfattande och långvariga forsknings- och informationsspridningsprocessen. De personer som studerat lavskrikan i fält är bara en liten del av denna skara. Därtill har det behövts stöd från hela 16 forsknings- och naturskyddsinriktade fonder och stiftelser, samt samarbete med flera skickliga fågelfotografer, olika redaktörer och många forskare. För en del av dem har arbetet för lavskrikan och skogsnaturen varit ideell verksamhet, för andra har det varit en del av deras avlönade arbete. När man har arbetat passionerat för någon sak i närmare 30 års tid känns det väldigt bra att få uppmärksamhet och att ens arbete värdesätts även av andra. Med dessa ord framför jag för lavskriksprojektets räkning mitt tack för det pris vi har fått.

Bo-Göran Lillandt
lavskriksforskare
Kristinestad/Helsingfors