Över 30 år av lavskriksforskning i Sydösterbotten

Peter Uppstu

Det sydösterbottniska lavskriksforskningsprojektet inleddes av biologilektorn Nils Fritzén och hans dåtida elev Harry Lillandt i skogarna i Tjöck, Kristinestad år 1974. Samma år ringmärktes den första lavskrikan i Sydösterbotten. Följande år hittades det första lavskriksboet, och undersökningsområdet utvidgades i takt med att intresset för arten ökade. Hösten 1976 inventerades ett om­råde på 120 kvadratkilometer med hjälp av cirka 100 utfodringsplatser. I området påträffades 13 lavskriksfamiljer med sammanlagt 38 individer, och alla utom en fångades och ringmärktes. Därefter har detta ursprungliga undersökningsområde hållits un­der kontinuerlig kontroll och med undantag för några år har man försökt granska alla revir årligen.

Bo-Göran Lillandt tog del i projektet år 1979 och sedan 1987 har han haft huvud­ansvaret för arbetet. År 1985 utplacerades de första matplatserna utanför det ur­sprungliga undersökningsområdet och på 1990-talet utvidgades studieområdet till att omfatta 2500 kvadratkilometer, varav nästan 1500 kvadratkilometer är skog. Under de senaste åren har områdets lavskrikor kartlagts med hjälp av cirka 500 matplatser.

I projektet har man bl.a. studerat familjegruppernas sammansättning och utrett vilken inverkan förekomsten av inavel har på lavskrikspopulationens utveckling.

Lavskrikspopulationens utveckling och möjliga orsaker till den

Den längsta observationsserien föreligger för det ur­sprung­­liga undersökningsområdet. Mellan åren 1976 och 2004 har lavskriksstammen på om­rådet varierat mellan 5 och 15 revir. Rekordåret 1977 fanns där 15 par och år 2001 kunde man räkna 14 revir. Sedan år 2001 har lavskriksstammen minskat drastiskt varje år, och år 2005 fanns det endast 3 revir på området.

Sedan år 2000 eller 2001 har de årliga observationerna inom det nuvarande undersökningsområdet varit sinsemellan jäm­förbara. (Även om undersökningsområdet utvidgades till sin nuvarande om­fattning i slutet på 1990-talet tog det troligen ett eller ett par år för en del lavskrikor att lära sig utnyttja utfodringsplatserna.) År 2000 observerades inom det nästan 1500 kvadrat­kilometer stora skogsområdet totalt 81 revir och år 2001 var revirantalet 91. Störst var revir­antalet inom hela området år 2002, då 98 revir registrerades. Hela lavskrikspopulationens utveckling har därefter gått i samma riktning som inom ursprungliga under­sökningsområdet. Under åren 2002-2005 har revirantalet sjunkit i genomsnitt med 21% per år, d.v.s. antalet har gått ner från rekordantalet 98 revir till bottennoteringen 48 revir detta år (preliminär uppgift). Populationsnedgången är mycket dramatisk för att gälla en så lång­livad fågelart.

År 2003 var ungproduktionen mycket låg, men den normala eller till och med ganska höga ung­produktionen åren 2004 och 2005 borde i teorin ha brutit den drastiska nedgången i revirantalet. Så blev dock inte fallet. Lavskriksstammen har kraschat.

Den slutsats Bo-Göran Lillandt drar utgående från sin långa erfarenhet är inte överraskande: lavskrikan försvinner när man gjort omfattande skogsavverkningar i populationens kärnområden. De områden där skogsbruket tidigare varit skonsammare än genom­snittet har visat sig vara speciellt viktiga för lavskrikspopulationens överlevnad. Det är svårt att veten­skapligt påvisa ett direkt samband mellan skogsavverkningar och minskningen av lavskriks­stammen eftersom stammen även kunnat påverkas t.ex. av sjukdomar. Däremot är det uppenbart att lavskrikan klarar sig sämst på de områden där man kalavverkat mest skog, d.v.s. där andelen återstående skog är lägst. Lavskrikan behöver sin skog för att överleva.

Det finns stora skillnader i reproduktionsframgången mellan de olika lavskriksparen. Till och med på ett stort om­råde kan lavskriksstammens utveckling på ett betydande sätt påverkas av några par med hög ungproduktion, speciellt om det också kommer in nytt blod utifrån. De par som reproducerar sig bäst lever i ”bra” revir, d.v.s. i områden där det ännu finns gott om skog. När lavskrikan producerar mera ungar i de bättre reviren beror det också på att de starkaste individerna (som producerar mest ungar) även lyckas erövra de bästa reviren. Skogsav­verkningarna i de bästa reviren är därmed en dödsstöt för lavskrikspopulationen även i när­områdena. Så har det gått i det ursprungliga undersökningsområdet där flera par med hög ung­­produktion försvunnit. Detta föregicks av omfattande skogsavverkningar i kärnreviren.

Hur ser då lavskrikans framtid ut? Det är mycket möjligt att hela lavsskriksstammen i Sydösterbotten möter samma öde som lavskrikorna i det ursprungliga under­söknings­området. Min bedömning är att om och när skogarna försvinner i nuvarande takt, har varken lavskrikan eller andra skogsarter några förutsättningar att bevara sin livs­kraft i skogarna i Sydösterbotten – för att inte tala om situationen i skogarna på andra håll i södra Finland.