Mitt intresse för naturen började i min tidiga barndom, och under de första årtiondena utövade jag min hobby i många olika former. Fåglar, växter, svampar och alla andra djur intresserade mig mycket redan när jag var på tredje klassen i lågstadiet. Jag fick som gåva eller köpte en stor mängd böcker och lärde mig med deras hjälp många nya intressanta saker om naturen. På 1970- och 1980-talen fotograferade jag i stort sett allt jag hittade i naturen. När jag ännu var 10 år 31.3.1978 förtecknade jag vilka flyttfåglar som hade anlänt till Tjöck i mina första anteckningar. Vid den tidpunkten var jag ännu inte aktivt med i lavskriksprojektet, som biologilektorn Nils Fritzén och min bror Harry Lillandt hade startat i liten skala i skogarna i Tjöck och Pjelax redan 1974.

Den kloka pärlugglan i sitt bohål i Tjöck. Foto: Bo-Göran Lillandt.

Först följande vinter, närmare bestämt 17.2.1979, skrev jag mina första anteckningar inom ramen för min "forskarkarriär". Anteckningarna innehöll då mera information än bara artförteckningar. Livet som bongare förvandlades redan då till ett liv som forskare. Det räckte inte längre att bara observera så många arter som möjligt, utan jag blev intresserad också av hur fåglarna levde, och hur arterna samverkade med varandra och sin miljö.

Lektor Nils Fritzén, som har skrivit anteckningar om naturobservationer ända sedan 1940-talet, visade exempel hur en noggrann forskare arbetar. Sålunda började jag också skriva anteckningar enligt samma modell och i samma typ av små häften från ovannämnda datum framåt. Tidvis har observationsaktiviteten varit synnerligen omfattande, men nog har det också förekommit en del små pauser i verksamheten under årens lopp. Under de senaste åren har jag antecknat nästan enbart lavskriksobservationer i häftena. I ett senare skede har anteckningshäftena kompletterats med en löpande sidnumrering, som till dags dato sträcker sig till sidnummer 11 539.

Ugglor 1979 och 2009

På den första sidan av den långa serien av anteckningar bokförde jag en pärluggla som "verkade att vara ganska långt borta" när vi hörde den på vår hemgård i Tjöck 17.2.1979 mitt i natten kl. 01.15 i 20 graders kyla. På kvällen samma dag for vi med min bror Harry ut för att lyssna på ugglor vid de redan vid den tiden väl kända uggleplatserna i närheten av kärnstaden i Kristinestad. Den kvällen hörde vi inga fler ugglor, trots att vi besökte flera av de bästa uggleplatserna vid den tiden, bl.a. de lokala avstjälpningsplatserna.

Den 16-17 februari 2009 gjorde jag en nostalgisk uggle-exkursion till samma platser som för exakt 30 år sedan för att uppmärksamma lavskriksprojektets jubileumsår. Nu var det 18 grader kallt, vilket är en av vinterns absoluta rekordnoteringar här i trakten. Om man ser till temperaturen just detta datum, så framkom alltså inga klara bevis för en uppvärmning av klimatet under de senaste 30 åren! Enligt de förhandsuppgifter jag hade befinner sig sorkpopulationerna i trakten på en toppnivå denna vinter, och därför har man hört mera ugglor än vanligt på olika håll i Sydösterbotten.

I fem timmars tid for jag från det ena gamla ugglereviret till det andra. Jag besökte bl.a. de gamla avstjälpningsplatserna, några gamla pärlugglerevir och en del andra kattuggle- och berguvsplatser i kärnstadens närmaste omgivning. Till slut for jag till min gamla hemgård i Tjöck, där jag skulle vara exakt 30 år efter min första antecknade uggleobservation, d.v.s. 17.2 kl. 01.15.

Först när jag stannade på den fjärde platsen nära kärnstaden i Kristinestad hörde jag de första ugglorna ropa kl. 22.40. Snart hördes från samma plats t.o.m. två kattugglehanar, en hona och en berguv ropa i olika riktningar! Här fick jag med en gång merparten av nattens saldo - på en plats helt i närheten av bosättningen. I ett annat sedan tidigare känt kattugglerevir nära staden hördes också en något osäker kattuggla. Oljudet från staden störde tyvärr lyssnandet, och den sannolika kattugglan blev tyst efter en liten stund.

30-årsjubileumspärlugglan

Klockan ett på natten när den nya dagen hade börjat var jag i ganska nerkyld form tillbaka där min fågelforskarkarriär började, på min gamla hemgård i Tjöck. Där var det tyst. Jag tog fram bandspelaren och spelade upp pärlugglans läte från bandet. Efter en liten stund skymtade en pärluggla som kom flygande genom mörkret och satte sig på några meters avstånd från mig i en björk som stod på vägrenen! Sittplatsen var noggrant vald, för just i den riktningen lystes himlen upp av ljusskenet från de belysta växthusen i Närpes. Tack vare det konstgjorda ljuset kunde man se pärlugglans silhuett tydligt i den annars mörka natten.

Snart flög ugglan tyst tillbaka österut, därifrån den också kommit, och det unika jubileumstillfället var över. Så fort ugglan försvann tittade jag på klockan, och den visade 01.11. Jag kunde konstatera lavskriksprojektets 30-årsjubileumspärluggla anlände till jubileet med ganska stor precision, bara fem minuter för tidigt! Kl. 01.15 var det tyst i nattens mörker och jag fortsatte min exkursion till följande plats. Där ropade en slaguggla i sitt revir, där den häckat i en holk både på 1970-talet och år 2008. Världen är till denna del så som den varit.

När jag igen kom förbi min hemgård kl. 02.10 ropade pärlugglan på traditionellt sätt, men i annan riktning än 1979. Efter det hörde jag inga fler ugglor. Under exkursionen hann jag stanna på 16 platser, och ugglor hördes "bara" på fyra av dem. Förmodligen bidrog den hårda kölden till att minska ugglornas aktivitet, för även på en del platser där ugglor hörts tidigare i vinter var det nu tyst.

De berguvar som häckade nära en avstjälpningsplats höll mestadels sina ungar på råttdiet så länge det fanns råttor att tillgå. Vid boet fanns det rikligt med bevismaterial som avslöjade var föräldrarna sökt födan. Foto: Bo-Göran Lillandt.

Ugglornas livslängd

När dessa ugglor nu påträffades på samma platser som på 1970-talet väcks naturligtvis frågan, kan samma individer ännu vara vid liv? Jag sökte svaret på frågan från publikationen Rengastajan vuosikirja (Ringmärkarens årsbok) som utges av Naturhistoriska centralmuseets ringmärkningsbyrå vid Helsingfors universitet. I förteckningen över åldersrekord för fåglar ringmärkta i Finland finns följande rekordnoteringar för våra ugglor:

Berguv 26 år, 7 mån, 2 dgr
Lappuggla 14 år, 2 mån, 7 dgr
Slaguggla 23 år, 10 mån, 13 dgr
Kattuggla 18 år, 10 mån, 9 dgr
Hornuggla 17 år, 8 mån, 24 dgr
Jorduggla 13 år, 11 mån, 21 dgr
Hökuggla 6 år, 0 mån, 29 dgr
Pärluggla 14 år, 11 mån, 8 dgr
Sparvuggla 5 år, 11 mån, 21 dgr

Om man beaktar hur omfattande ringmärkningsmaterial det finns kan man med hjälp av dessa fakta bedöma att det är väldigt osannolikt att en liten uggla som pärlugglan skulle leva ens så länge som 20 år. De stora ugglorna, som berguven och slagugglan, kan tydligen i undantagsfall uppnå 25-30 års ålder.

Mest sannolikt är det ändå att alla de revirinnehavare som fanns på 1970-talet har bytts ut minst en gång och troligen många gånger. De nya ugglegenerationerna har i sitt val av revir fallit för egenskaperna hos de samma områdena som användes på 1970-talet, trots att områdena har förändrats drastiskt sedan den tiden.

Skogsnaturens förändring och förändringarnas inverkan på ugglorna

Under min nya uggle-exkursion kunde jag konstatera att även för ugglorna består den mest påtagliga miljöförändringen av att andelen gamla skogar minskat och kalhyggenas och planteringarnas andel av skogslandskapet har ökat drastiskt. För ugglornas del är dessa förändringar dock inte så entydigt negativa som för t.ex. lavskrikan.

Många ugglor häckar i skogskanterna, och både kalhyggena och plantskogarna ger goda förutsättningar för växande sorkpopulationer. Ugglorna har alltså större jaktmarker än någonsin samtidigt som de skogar som vissa arter använder för häckningen har minskat. De enstaka träd som kvarlämnas på hyggena dör ofta, och så fort hackspettarna hunnit göra sitt jobb blir dessa träd lämpliga hålträd för ugglorna. Skogsägare som vill skydda sina plantskogar mot sorkskador kan förbättra situationen genom att hänga upp holkar som är lämpade för ugglor.

Skogsavverkningarnas inverkan på ugglorna varierar från art till art, och jag har inte en exakt bild av de olika effekterna som skogsbruket kan ha på ugglepopulationerna. I Sydösterbotten har man särskilt flitigt samlat information om ugglor och andra rovfåglar ända sedan 1970-talet. Utgående från denna värdefulla information kunde man göra en bredare analys av skogsbrukets effekter också på andra skogsfåglar än bara på lavskrikan.

På en gammaldags hederlig avstjälpningsplats erbjöds råttorna mat och berguvarna tog tillfället tillvara. Numera är avfallshanteringen ordnad på annat sätt, och berguven har minskat. Bild från Lålby avstjälpningsplats på 1980-talet. Foto: Bo-Göran Lillandt.

Förändringar i avfallshanteringen påverkar framförallt berguven

En annan sak som också inverkat mycket på ugglornas livsmiljö är förändringarna inom jordbruket och avfallshanteringen under de senaste 30 åren. År 1979 fanns det en egen avstjälpningsplats i nästan varje by i Kristinestad. På avstjälpningsplatserna levde väldiga mängder med råttor så länge de hade fri tillgång till de matrester som människorna bjöd på. I närheten av s.g.s. varje avstjälpningsplats fanns också minst ett berguvsrevir. Vid den tiden fanns det över tio berguvsrevir i Kristinestad.

År 1996 grundade man i Sydösterbotten avfallshanteringsbolaget Botniarosk, som verkar i samma sju kommuner som bl.a. det sydösterbottniska lavskriksforskningsprojektet. Som en följd av den omsorgsfullt ordnade avfallshanteringen har alla gamla avstjälpningsplatser i hela området stängts och områdena har städats upp och noggrant fyllts över. Denna väldiga miljöinvestering har lett till att det finns bara något enstaka berguvsrevir kvar i varje kommun! När de små gårdarna som tidigare höll husdjur har försvunnit från landsbygden har förekomsten av råttor också påverkats mycket. Där det inte finns bytesdjur finns det heller inga rovdjur.

Den tredje lokala miljöförändringen som blev påtaglig under min korta uggle-exkursion var de väldiga ljusfenomen som förorsakas av de upplysta växthusanläggningarna i Närpes. Ljuset syns på tiotals kilometers avstånd från ljuskällorna. Såvitt jag vet har ingen noggrannare undersökt hur detta starka ljus påverkar de arter som är aktiva i mörker. Också här står ett intressant och säreget forskningsprojekt till förfogande för någon aktiv ornitolog!

I denna annorlunda stämning inleddes både lavskriksprojektet i Sydösterbotten och dess 30-årsjubileumsår. Under vårens lopp återkommer jag till hur det egentliga arbetet med lavskrikorna började.

Tjöck den 18 februari 2009, fem kilometer från den första uggleobservationsplatsen

Bo-Göran Lillandt

P.S. Jag tar gärna emot kommentarer eller tilläggsinformation kring dessa teman på min nya e-postadress, som är: bo-goran.lillandt(at)pp.inet.fi.

Kuukkelisivulle

| Etusivu | Hakemisto |